Väldigt mycket har hänt på kort tid, några dagar. vill du ifråga inte läsa för personliga och känsliga saker så rekommenderar jag dig att lämna. 

Lördagen var kaos med stort k. Efter massor av ångest, ilska, hopplöshet och trötthet gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort i samma utsträckning, jag kom hem och kontrollen jag trott att jag byggt upp gick ut genom fönstret och försvann. Paniken tog över och när jag inte hittade rakbladen (som jag för övrigt slängt) stod en burk med lugnande och lös med ett sånt där ljus som inte kan förklaras med ord. Jag försökte få kontrollen och övervann impulsen i några minuter, men sen tog ångesten och hopplösheten över totalt.

Jag har ingen aning om hur många tabletter jag fått i mig när jag på något sätt såg mig själv utifrån, kanske 25, kanske 100? jag vet inte. Men det ljuset jag såg var jävligt rött, att se mig själv ur mitt taks synvinkel var hemskt. Jag insåg direkt hur fel jag handlat, men vad fan gör jag nu? 

Spyr! efter att ha försökt panikspy i 1 minut, kanske 10 minuter? utan resultat bröt den riktiga paniken ut, och det fanns bara en tanke som cirkulerade i mitt huvud Jag vill inte dö, absolut inte såhär.

Kommande tid är väldigt suddig. Min panik kom inte fram till någon annan lösning än att springa ut i snön och in till mina föräldrar och be om hjälp. Jag minns att jag upprepade "jag vill inte dö, snälla hjälp mig"

Och mina underbara, älskade föräldrar.. Jag kan inte komma på något värre jag någonsin kan göra emot dem. Jag kan inte tänka mig något värre ett baarn kan göra emot sina föräldrar, någonsin. 

Allt var kaos och panik, jag minns att mamma i panik försökte få mig att spy, spy spy. Tillslut hamnade jag i en ambulans. Men där är det så suddigt så jag minns inte mycket, mer än att jag fick en kanyl i handen och ena ambulansmannen sa att jag hade väldigt stora pupiller. 

Jag hamnade på sös där jag låg under bevakning hela natten. på morgonen blev jag transporterad till st. görans psykakut. och tillslut hem.

 

 

Jag har kommit till insikt av en väldigt viktig sak under den här helgen,

jag har alltid, så länge jag kommit ihåg gått runt med en kronisk känsla av att jag vill dö. Att det skulle vara lösningen på alla mina samt mina näras problem.

Nu vet jag att det inte är så. Jag vill inte dö, och absolut inte på ett sådant sätt. 

 

löjligt, men

what doesnt kill you makes you stronger

 

/m