Väldigt mycket har hänt på kort tid, några dagar. vill du ifråga inte läsa för personliga och känsliga saker så rekommenderar jag dig att lämna. 

Lördagen var kaos med stort k. Efter massor av ångest, ilska, hopplöshet och trötthet gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort i samma utsträckning, jag kom hem och kontrollen jag trott att jag byggt upp gick ut genom fönstret och försvann. Paniken tog över och när jag inte hittade rakbladen (som jag för övrigt slängt) stod en burk med lugnande och lös med ett sånt där ljus som inte kan förklaras med ord. Jag försökte få kontrollen och övervann impulsen i några minuter, men sen tog ångesten och hopplösheten över totalt.

Jag har ingen aning om hur många tabletter jag fått i mig när jag på något sätt såg mig själv utifrån, kanske 25, kanske 100? jag vet inte. Men det ljuset jag såg var jävligt rött, att se mig själv ur mitt taks synvinkel var hemskt. Jag insåg direkt hur fel jag handlat, men vad fan gör jag nu? 

Spyr! efter att ha försökt panikspy i 1 minut, kanske 10 minuter? utan resultat bröt den riktiga paniken ut, och det fanns bara en tanke som cirkulerade i mitt huvud Jag vill inte dö, absolut inte såhär.

Kommande tid är väldigt suddig. Min panik kom inte fram till någon annan lösning än att springa ut i snön och in till mina föräldrar och be om hjälp. Jag minns att jag upprepade "jag vill inte dö, snälla hjälp mig"

Och mina underbara, älskade föräldrar.. Jag kan inte komma på något värre jag någonsin kan göra emot dem. Jag kan inte tänka mig något värre ett baarn kan göra emot sina föräldrar, någonsin. 

Allt var kaos och panik, jag minns att mamma i panik försökte få mig att spy, spy spy. Tillslut hamnade jag i en ambulans. Men där är det så suddigt så jag minns inte mycket, mer än att jag fick en kanyl i handen och ena ambulansmannen sa att jag hade väldigt stora pupiller. 

Jag hamnade på sös där jag låg under bevakning hela natten. på morgonen blev jag transporterad till st. görans psykakut. och tillslut hem.

 

 

Jag har kommit till insikt av en väldigt viktig sak under den här helgen,

jag har alltid, så länge jag kommit ihåg gått runt med en kronisk känsla av att jag vill dö. Att det skulle vara lösningen på alla mina samt mina näras problem.

Nu vet jag att det inte är så. Jag vill inte dö, och absolut inte på ett sådant sätt. 

 

löjligt, men

what doesnt kill you makes you stronger

 

/m

 

 

Ett nytt år har ramlat in, och det känns som jag knappt börjat det förra.

Men mycket nytt har hänt, och jag har gått från att jobba järnet och alltid lagt mig själv åt sidan till att bli heltidssjukskriven och påbörja en stor förändring.

Efter långa utredningar sattes diagnoserna ADHD, Emetionell instabil peronlighetsstörning "borderline" och nya möjligheeter att komma till sans med mig själv uppstod både i tablettform och andra behandlingsformer.

Några djupa dips har passerat men också framsteg till vad som är rätt och fel.

I augusti började jag plugga på halvtid och fortsatte min sjukskrivning på den andra halvan vilket har hjälpt mig att helt fokusera på att hitta möjligheter att förbättra det som inte har fungerat tidigare i mina studier men framförallt med mig själv

 

I December avslutade jag mina studier på komvux efter flera år fram och tillbaka och fick äntligen ett helt lsutbetyg i handen och ett grönt ljus för att kunna söka mig vidare.

Jag har också i slutet av december påbörjat DBT behandling för att kunna lära mig att hantera framförallt mig själv och mina känslor och klara av, jag har höga förväntningar och vet att det är en tuff behandling. men  det är något jag själv verkligen tror på.

 

Efter ett ganska snurrigt och kaosartat år har jag satt upp några punkter som jag ska värdera högt inför det nya året.

Först på listan har jag att ta hand om och lyssna på mig själv, det fortsätter med träning äta rätt och framför allt sluta röka. det hör ju ihop.

 

vi börjar så, och fyllerp å efter som-

 

/m

Vet ni vad jag har tänkt mycket på den senaste tiden,  som alltid är en fråga när man träffar nya läkare?

När började du känna såhär, Hur länge har du mått såhär?

Mitt svar har alltid varit "så länge jag kan minnas" men ju mer jag tänker, ju mer klart har det blivit, jag kommer längre och längre tillbaka i mitt liv. 

 

Som en blixt från klar himmel vaknade jag för några veckor sedan, i en dröm, Jag befann mig på första dagen i första klass, 7 år gammal, elelr i mitt fall, 6. (höstbarn som man är) Jag vaknade som mig själv, 7 år gammal, inte som mig själv, 24 år gammal, och allt kändes precis som då,  Allt var precis rätt, precis som det var, förutom en sak, min idag bästa vän L, och jag kände inte varandra. Och på något sätt visste jag, att i mitt riktiga liv, är vi bästa vänner, och utan henne skulle allt vara så mycket värre. För det har aldrig funnits någon som henne, någon som omedvetet alltid varit där till 100 % och alltid stöttat, främst genom att bara vara hon och utan att behöva uttala det. 

I ren dessperation, 7 år gammal, gjorde jag allt för att göra henne till min vän, för jag visste att vi hade hela våra liv tillsammans framför oss och hur skulle jag klara det utan henne? I drömmen skyddade hon mig, hon blev min vän. och första klass fortsatte med henne vid min sida, precis som det gjort i verkliga livet. 

Det riktigt intressanta kom senare, allt var precis som då, det var som att uppleva situationerna igen, situationerna jag glömt, som en vanlig 7 åring ryckt på axlarna och lekt vidare efter, men för mig är mitt första minne av daglig ångest, som aldrig försvinner och aldrig lättar,

Vi stod och pratade, tjejerna i min klass och jag. Några hade stött på killarna i sexan igen, och fått höra olika hälsningar som "Hej hjärtat" eller "hej gullet". vi stod alla 7 åringar och pratade och jämförde vad de kallat oss för, sagt till oss och fnissade åt varandra, vi kallade dom för olika saker, jag minns att någon var spöket.. vi stod där och fnissade och tyckte det var hur spännande som helst, jämförde vem som sagt vad till vem, wow, killarna i 6an lixom, häftigt! att dom skojade med oss var ju hur fnissigt och spännande som helst, vi gick ju i skolan nu!

plötsligt kom några utavdom förbi oss där vi stod på skolgården. Allt var precis som då, dom gick förbi och kännslan kändes precis som då, herregud, nu hörde dom vad jag sa och tror att jag tror det som elder till att han tror det och jag ghjort det där osv osv..

helt plötsligt vänder sig den ena killen om, jag som börjat bli generad över att dom hörde vad vi pratat om hade börjat gå en bit därifrån, han säger "ni kan ju hälsa Malin att jag inte är kär i henne om hon tror det!"

De känslorna som jag kände då, är vad jag minns nu min första ångest attack och har fortsatt finnas där i princip dygnet runt. I drömmen fortsatte förstaklass, precis som den gjorde på riktigt, och jag kommer ihåg oron över att stöta på honom, att röra mig på platser där han kunde vara, som tillslut blev att överhuvudtaget åka till skolan. 

 

Jag har alltid sett mitt första skolår som nåt kul, jag gillade att börja i skolan, vilket jag verkligen gjorde. men det jag helt förträngt, och kom på efter denhär drömmen, var att jag gick hela första klass med daglig ångest, som från att ha varit en rolig lek med mina tjejkompisar och skojande med killarna i 6an blev dead serious, och helt plötsligt försvann det roliga, leksamma med att vara 7 år. Helt plötsligt var jag medveten om vart jag gick, vad jag sa och till vem, vem som möjligen kunde hör vad jag sa, och vem som kunde befinna sig var. 

 

Det måste låta så löjligt, så konstigt, när man inte förstår. när man inte förstår att jag efter den här situationen började med att låsa in mig själv i mig själv och sluta prata, vara rädd för att öppna munnen och säga fel sak, vara rädd för världen runt omkring. Vara rädd för att vara jag

 

/m