Häromdagen satt jag och Jessica och patade om dejtande.

och av någon anledning kom jag och tänka på dethär som hände för några år sen, som jag förövrigt helt hade glömt bort.. fyfan i helvete vad jag garvade, hur fan tänkte jag där. ha ha ha..

 

 

 

Vet ni vad jag har tänkt mycket på den senaste tiden,  som alltid är en fråga när man träffar nya läkare?

När började du känna såhär, Hur länge har du mått såhär?

Mitt svar har alltid varit "så länge jag kan minnas" men ju mer jag tänker, ju mer klart har det blivit, jag kommer längre och längre tillbaka i mitt liv. 

 

Som en blixt från klar himmel vaknade jag för några veckor sedan, i en dröm, Jag befann mig på första dagen i första klass, 7 år gammal, elelr i mitt fall, 6. (höstbarn som man är) Jag vaknade som mig själv, 7 år gammal, inte som mig själv, 24 år gammal, och allt kändes precis som då,  Allt var precis rätt, precis som det var, förutom en sak, min idag bästa vän L, och jag kände inte varandra. Och på något sätt visste jag, att i mitt riktiga liv, är vi bästa vänner, och utan henne skulle allt vara så mycket värre. För det har aldrig funnits någon som henne, någon som omedvetet alltid varit där till 100 % och alltid stöttat, främst genom att bara vara hon och utan att behöva uttala det. 

I ren dessperation, 7 år gammal, gjorde jag allt för att göra henne till min vän, för jag visste att vi hade hela våra liv tillsammans framför oss och hur skulle jag klara det utan henne? I drömmen skyddade hon mig, hon blev min vän. och första klass fortsatte med henne vid min sida, precis som det gjort i verkliga livet. 

Det riktigt intressanta kom senare, allt var precis som då, det var som att uppleva situationerna igen, situationerna jag glömt, som en vanlig 7 åring ryckt på axlarna och lekt vidare efter, men för mig är mitt första minne av daglig ångest, som aldrig försvinner och aldrig lättar,

Vi stod och pratade, tjejerna i min klass och jag. Några hade stött på killarna i sexan igen, och fått höra olika hälsningar som "Hej hjärtat" eller "hej gullet". vi stod alla 7 åringar och pratade och jämförde vad de kallat oss för, sagt till oss och fnissade åt varandra, vi kallade dom för olika saker, jag minns att någon var spöket.. vi stod där och fnissade och tyckte det var hur spännande som helst, jämförde vem som sagt vad till vem, wow, killarna i 6an lixom, häftigt! att dom skojade med oss var ju hur fnissigt och spännande som helst, vi gick ju i skolan nu!

plötsligt kom några utavdom förbi oss där vi stod på skolgården. Allt var precis som då, dom gick förbi och kännslan kändes precis som då, herregud, nu hörde dom vad jag sa och tror att jag tror det som elder till att han tror det och jag ghjort det där osv osv..

helt plötsligt vänder sig den ena killen om, jag som börjat bli generad över att dom hörde vad vi pratat om hade börjat gå en bit därifrån, han säger "ni kan ju hälsa Malin att jag inte är kär i henne om hon tror det!"

De känslorna som jag kände då, är vad jag minns nu min första ångest attack och har fortsatt finnas där i princip dygnet runt. I drömmen fortsatte förstaklass, precis som den gjorde på riktigt, och jag kommer ihåg oron över att stöta på honom, att röra mig på platser där han kunde vara, som tillslut blev att överhuvudtaget åka till skolan. 

 

Jag har alltid sett mitt första skolår som nåt kul, jag gillade att börja i skolan, vilket jag verkligen gjorde. men det jag helt förträngt, och kom på efter denhär drömmen, var att jag gick hela första klass med daglig ångest, som från att ha varit en rolig lek med mina tjejkompisar och skojande med killarna i 6an blev dead serious, och helt plötsligt försvann det roliga, leksamma med att vara 7 år. Helt plötsligt var jag medveten om vart jag gick, vad jag sa och till vem, vem som möjligen kunde hör vad jag sa, och vem som kunde befinna sig var. 

 

Det måste låta så löjligt, så konstigt, när man inte förstår. när man inte förstår att jag efter den här situationen började med att låsa in mig själv i mig själv och sluta prata, vara rädd för att öppna munnen och säga fel sak, vara rädd för världen runt omkring. Vara rädd för att vara jag

 

/m