Imorgon smäller det, dags att skriva tenta 3 av 3 för denna period. tjoho!

jag ska göra allt jag kan för att klara av den, =)

 

Idag bar jag och hämtade mina kära päron på arlanda efter 3 veckor i australien, peppisar!

Efter 3 veckor för mig själv är känslorna väldigt blandade för den här stressen av att flytta. den senaste tiden har jag kännt mig väldigt obekväm i tanken på att jag faktiskt är 25 år och bor hemma hos mina föräldrar, eller senaste tiden, det har jag gjort en längre tid. 

Jag är självkalrt oerhört tacksam för att jag får bo här och vet att jag ahr det väldigt bra i mitt egna lilla hus, men som alla andra vill jag självklart komma vidare.

Jag har alltid skyllt det på olika saker, jag har inte råd, det är självklart inte lätt att hitta lägenhet, jag vill köpa och inte hyra, Jag vill inte bo i en etta osv osv. 

När jag fick flera erbjudanden om hyresrätter i höstas kom alla dessa undanflykter upp, samtidigt som jag ville och fick ångest över att tackat nej. efter de här tre veckorna har jag kommit fram till följande:

1.  Mina föräldrar är en säkerhet för mig då jag fortfarande kan känna en rädsla för mig själv. 

2. Bara för att jag har kommit en lång bit på vägen behöver inte allt hända på en gång

3. det är OKEY att jag bor hemma hos mina föräldrar. Jag är inte alla andra, det finns ingen annan än jag själv som skapar stressen över det hela.

4. OM jag ska köpa en lägenhet ska jag inte göra det nu då lgenhetspriserna har gått i taket i de områden jag vill bo. 

5. Det är dags att höja mitt månadssparande! =)

 

 

Efter 3 veckor ensom i föräldrarnas stora hus känns det lite skumt att vara tillbaka i "mitt" där jag knappt befunnit mig den senaste tid bortsett från att ha hämtat något. 

 

Jobbar på acceptansen, tjoho!

 

 

/m

Hallå där!

det va inte igår, nu är det helt hux flux 2014! eftersom 14 är mitt turnummer är jag helt inställd på att det här kommer bli mitt år, hello positiv!

2013 var ett väldigt blandat år  som började i katastrof, ett halvår där jag var inställd på att mitt liv skulle ta slut, hoppet var helt borta, planerna var gjorda och breven skrivna.

På något fantastiskt sätt lyckades jag ta mig ur det, fokusera på livet, personerna runt omkring mig och blicka framåt, även om det till en början var små steg så blev de större för var dag som gick.

När jag  säger att året började som en katastrof har jag ett "bortsätt från" att tillägga, ett väldigt stort men samtidigt väldigt litet, min älskade lilla Fiona, fiffi. och jag kan med hela mitt hjärta säga att det är på grund av denna lilla hund jag står här idag, och helt ärligt säga att jag tror att hon var det sista lilla som höll mig kvar.

 

Det kan kanske låta löjligt och oförståeligt med den kärlek jag känner för henne, men hon är den som alltid finns där och för mig är den  jag behövde när jag kände att jag inte längre hade någon eller någonting att leva för. Det är en slags kärlek jag alltid sökt hos en människa men aldrig tillåtit mig själv att känna, för där kommer en stor pusselbit in, och det är tillit. För första gången i hela mitt liv har jag lärt mig att det finns en liten varelse som älskar mig gränslöst, oändligt, och vad jag än gör fel så kommer jag alltid att vara hennes mamsi, och hon kommer alltid älska mig! För mig är det ett stort steg i rätt tiktning, även om det handlar om en hund, så har jag kommit ett steg längre att hitta vägen dit.

 

och som dom säger, efter regn kommer solsken. För som jag började kämpa, och jag klarade det. Med en massa hjälp på vägen av min underbara psykolog och hela DBT gruppen. Jag har lärt mig något sjukt mycket och jag har jobbat så otroligt hårt de 8 sista månaderna av det här året, och självklart, jag har en lång väg kvar, men jag ser ljuset, och det är inte allt för långt bort. 

 

Men att jag äntligen börjar känna acceptans för mig själv om än lite, att se att jag faktiskt gör framsteg och börjar lära mig att använda färdigheter som jag inte visste fanns. Det har varit ett år  då jag har kommit en bit på vägen till att lära känna mig själv, lyssna på mig själv och inse både fel och brister jag inte sett innan, men framför allt att  kunna inse att jag faktiskt har bra sidor också. 

 

Jag skulle ljuga om jag sa att de 8 sista månaderna bara varit guld och gröna ängar, självklart har det varit bakslag, och flera gånger har jag hittat mig själv i mörker och trott att jag kommit tillbaka till helvetet jag kämpat mig ur, som alltid, upp och ner. men skillnaden är att jag aldrig låtit det gå så långt, utan när ångesten och mörkret kommit på besök, har jag  upptäckt det innan jag har tappat vägen och gått vilse i mörkret, innan det gått för långt och på så sätt tagit till mig hjälpen och jobbat emot det, jag kan inte vara annat än tacksam och, ja, lite stolt? För ett år sedan hade jag aldrig vetat HUR jag skulle kunna förstå när varningsklockan ringde och inse att stupet kom innan det var för sent.

 

Alla beslut har kanske inte varit tillräckligt genomtänkta, men jag försöker acceptera mina val och se det för vad det är. skulle jag gjort något annorlunda? säkert. Jag har underbara minnen men också sämre, mitt liv kommer troligtvis alltid vara en berg-och-dalbana, men jag har insett att jag aldrig kommer kunna göra den rak, utan helt enkelt lära känna mig  själv och hantera det livet har att erbjuda, trots djup och höga höjder.

 

Jag är på väg någonstans, tillsammans med världens underbaraste lilla fluff vid min sida.

Det finns hopp, och jag har börjat ta tillvara på det. 

 

2014, Jag ser fram emot att lära känna dig!

 

/m