precis som med allt annat är jag en otrolig periodare även när det gäller att skriva här.

 

Ibland känns det bra, och ibland inte.

 

 Det är så mycket som händer och sker och ibland känns det bara som allt flyger förbi och jag sett en allt i en film, vad är verkligt och vad är det inte?

den här känslan av att känna sig obekväm i sin egen kropp, det kryper av obehag och allt man vill är att krypa ut skinnet på sig själv. Den kommer och går, som alltid.

 

Jag träffade min psykolog i måndags efter ett uppehåll på 3 v pga semestrar o grejes. Det är så svårt att sätta dit orden, att förstå sig själv, att vara sig själv, när man inte vet vem det är. Det är så lätt att gå vilse, och så svårt att ta av sig masken och bara vara där och då. trotts att allt jag vill är att gå till botten med allt och komma framåt.

 

som allt annat; det är lättare sagt än gjort.

 

/m

Juste!
det är så galet mycket känslor kring denna start på något helt nytt, som jag dessutom strävat efter nu i.. 2 år?
När jag för något år sen kom på att det faktiskt är matte jag gillar och är lagd åt, som jag helt glömt bort under de åren jag helt gått vilse i mig själv,
så jag bestämde mig för att plugga upp matten, fysik och lite kemi på komvux efter att ha hittat den perfekta utbildningen för mig,
Byggteknik och design.
sen dess har jag kämpat med ett mål som jag hållit fast vid, för första gången i mitt liv har jag velat någonting med min framtid och faktiskt jobbat för det, slitit och kämpat trots otroliga dalar.
med massor av stöd från personerna runt omkring mig som står mig nära. För första gången har jag stått kvar för det jag vill utan att ändra mig efter 10 minuter och hittat något annat, en enklare väg eller bara inte klarat av pressen, tappat intresset eller allt det kan vara. Nu är jag på väg, och jag har kommit in på den vägen jag letat efter allt för länge.

Och såklart, det är nu det tunga kommer, det är nu det hårda jobbet väntar och självklart är det ångestladdat att veta vad man står inför; 3 år med stenhårt pluggande.
Men vet ni vad jag tror?
Att bara ha kommit hit och fått känna att jag lyckats med något och nu ska får börja lära mig saker som jag faktiskt vill lära mig och kommer ha nytta utav i min framtid inom detta, kommer hjälpa mig att inte ge upp.
Att veta att jag är en utav alla som sökt som faktiskt kom in är något som stärker mig, som kommer att hjälpa mig i mitt sökande om vem den här Malin faktiskt är, för nu är jag faktiskt något jag vill vara,
En kth student, 
för mig och min själkänsla är det guld värt

 

Hejdå Komvux, Nu slipper ni mig, och jag er!

 

/mallan