precis som med allt annat är jag en otrolig periodare även när det gäller att skriva här.

 

Ibland känns det bra, och ibland inte.

 

 Det är så mycket som händer och sker och ibland känns det bara som allt flyger förbi och jag sett en allt i en film, vad är verkligt och vad är det inte?

den här känslan av att känna sig obekväm i sin egen kropp, det kryper av obehag och allt man vill är att krypa ut skinnet på sig själv. Den kommer och går, som alltid.

 

Jag träffade min psykolog i måndags efter ett uppehåll på 3 v pga semestrar o grejes. Det är så svårt att sätta dit orden, att förstå sig själv, att vara sig själv, när man inte vet vem det är. Det är så lätt att gå vilse, och så svårt att ta av sig masken och bara vara där och då. trotts att allt jag vill är att gå till botten med allt och komma framåt.

 

som allt annat; det är lättare sagt än gjort.

 

/m