Hej hallå och tjena!

återigen söndag,

denhär veckan har varit helt sjukt bra, den bästa på länge, verkligen. imorgon kan jag förhoppningsvis skriva av mig om varför =)

nu när jag börjar må bättre och allt börjar gå bättre har jag också haft möjlighet att ta upp saker som jag inte riktigt haft ork eller tid för innan, som jag fått prioritera ner,

så i torsdaga träffade jag en dietist, vilket jag tänkt att jag ska göra väldigt länge. och har sin grund långt tillbaka, När jag var  i 13 - 14 - 15 årsåldern hade jag någon form av anorexi, jag minns att jag alltid vart lite rund och alltid som barn fick mycket pikar för det, så i  trettonårsåldern fick jag väl nog, slutade äta och började träna på ett helt anant sätt än vad jag gjort innan. jag rasade i vikt och minns glädjen då  vågen visade under femtio, och tror att jag som minst vägde runt 45 kg (vägde över 60 innan). Med mina ca 175 cm var det väl allt annat än hälsosamt. Men det tyckte jag såklart inte då, varje gång någon påpekade att jag var (väldigt)smal blev jag överlycklig, även om jag aldrig var tillräckligt smal i mina egna ögon. Jag minns att alla mina kläder hängde, jag kunde ine ha mitt skärp längre trots att jag gjort egna hål i det och min lösning var att på alla byxor ha en hårtoffs på sidan där jag samlade ihop det tyg som var för mycket för att hålla byxorna uppe.  Jag hade inte mens på mer än sex månader, jag tappade något så sjukt mycket hår, och min kropp, mina armar framförallt, vart helt ludna vilket jag fått höra i efterhand.

Efter en period med massor av lögner och en hemsk tjej jag hoppas att jag aldrig får träffa igen fick mamma nog och släpade med mig till en läkare. Jag hatade hela världen och framförallt mig själv, jag tror att det var under denna period jag för första gången även skar migsjälv. Jag hade rispat och försökt göra illa mig själv på andra vis innan men aldrig skurit mig så blodet rann. Jag var hemsk, framförallt mot min stackars pappa, vilket jag har kännt skam över til lför bara något år sedan då jag äntligen "förlät" migsjälv.

Jag fick börja träffa en läkare regelbundet, gå till dietist och jag tror även att jag då var i kontakt med min första psykolog. 

Jag minns iinte vägen till att jag blev "frisk"

Men, det jag vill komma till är att jag aldrig efter denna period i mitt liv haft en normal "relation" till mat. Jag ahr aldrig kunnat äta "lagom" elelr kunnat avgöra vad som är normalt att äta. Det har alltid varit antingen eller. som mycket annat i mitt liv, ingen gråzon. Det har för det mesta bestått av perioder då jag inte äter alls, eller väldigt lite, mot andra perioder då jag nästintill hetsäter. 

Det jag är ute efter nu är hjälp med rutiner, en normal dag för mig är att jag inte äter någonting fram tills kl 4 - 5. alltså, ingen frukost, ingen lunch. Bara middag, och troligtvis småäter jag hela kvällen.

Jag gillar egentligen inte att äta, det får mgi att må dåligt, antingen efteråt eller under tiden. Det är ångestladdat på ett eller annat sätt. 

Nu blir det ju mer kompicerat då jag äter en medicin som tar bort hungerkänslorna, vilket är en utav anledningarna till att jag småäter och ahr mig på kvällarna, då medicinen gått ur kroppen. Det blir mycket att kämpa på,  första delen har blivit att börja äta lunch, eftersom frukosten är svårast väntar vi med den. Då jag ofta har svårt att äta varm mat under dagen har jag fått flera olika recept att pröva mig fram med på lättare maträtter. 

Det roliga är att jag är så pass taggad, jag ser fram emot att det här ska bli bra, och jag är peppad på att få mitt liv att fungera bättre på alla plan. Jag vill komma i form och må bra, på ett hälsosamt och hållbart sätt, och jag vet att steg 1 är denhär biten. 

 

/Malin

 

 

 

 

Så har man blivit ett helt år äldre. tjoho!

kanske är dags för en åldersnoja snart? än så länge är det lugnt,

kanske för att jag börjar komma mer till ro med mitt liv. Det känns rätt sjukt att början av det här året var så totalkatastrof med såna sjuka bottenbesök, och nu känns det så långt borta. De senaste månaderna har verkligen varit bra, och det känns som jag med mycket jobb verkligen börjar tycka om mitt liv. Det där med att tycka om sig själv är väl fortfarande lite överkurs men jag trivs på något sätt ändå. 

som exempel så gör jag fortfarande bort mig var varannan dag, jag får fortfarande ångestattacker efter MEN dom minskar, både till mängd och storlek. Jag börjar för första gången någonsin känna att jag är bra ändå och att det finns något så mycket bättre bakom all ångest, och så mycket tid och energi att lägga på annat. Jag vill styra över migsjälv och inte styras av ångesten och alllt av d det nu kan va

Allt kaos på en gång resulterade nog i något, något bra.

Jag är glad, jag är jag och jag lever mitt liv för mig.

 

Jag blev så glad, för jag fick en sån underbar present. Jag har sen väldigt långtid tillbaka varit väldigt faschinerad av ananaser och hur dom växer, och sen dess haft som en sak jag ska göra innan jag dör;  hugga en ananas! (nu är det lite svårt o förklara hur denhär bildenpå mig när jag hugger av den ser ut i min skalle, men det är en machete inblandad) 

hur som helst, vad tror ni en utav presenterna från mina underbara tjejer är? jo en egen ananasplanta!!!  överlycklig. nu ska detn bara växa och bli mogen, sen måste jag bara få tag på en machete.. japp, det här kommer bli bra! den kommer bli så bortskämd!

 

 

valet är över och jag är sur, jag är inte sugen på en röd regering, alls. dessutom ser löfven ut som en huvudfoting. då föredrar jag "trevännerna och jerry"- fredrik 100 gånger om, suck. 

inte bra.

 

 

såhär va det jättebra

 

År 2, nu är det dags!

Haft tre eller nästan fyra sjukt roliga veckor iochmed mottagningen,sliten sjuk och seg till följd men helt klart värt det. 

/m