Den kända dipen är på ingång, yes!

allt har gått så bra den senaste tiden, men så smäller det till, och pang så kommer de där känslorna jag inte kan beskriva med ord och inte kan gömma hur väl jag än försöker. 

Jag tänkte på det förra veckan, att jag inte riktigt kunde tänka mig in i hur det kändes längre, för det var så länge sedan sist. 

 Det är sådär grått igen, och jag känner mig nergrävd. tålamodet är värre än vanligt och allt blir bara lågt och inte bra. Jag är irriterad och grinig mot folk som inte förtjänar det och jag vill bara lägga mig ner och stirra. 

Jag försöker tänka på färdigheterna, hur ska jag göra för att inte gräva mig längre ner? innan det är försent. Terapi session idag och som vanlilgt när det är dåligt blir jag tyst och undvikande och har ingen aning om vad jag ska säga eller hur jag ska säga det. Det tar stopp. 

trött på folk och dess fasoner. pallar inte.

 

Kanske har det inte gått så bra som jag trodde i min personliga utveckling, när jag tar ett stort kliv tillbaka. Jag har försökt ignorera min osäkerhet så länge att jag tillochmed låtit den gå ut över andra som aldrig förr.

Jag har så länge jag minns försökt vara den "jag vill vara" till motsatsen av vad jag faktiskt är, nu har jag lindat in mig så mycket att jag inte vet vilket som är vilket. Jag vill så gärna känna sanningen när jag säger "det där är inte jag" men kanske är det det här som är jag? Jag har jobbat så mycket med att acceptera mig själv, att tycka om mig själv utan att någonsin veta vem det är jag ska acceptera och tycka om.

När jag gör bort mig stort inser jag ännu mer hur det här gannystanet är fullt av knutar som jag inte har en aning om hur jag ska reda ut.

 

well, det är alltid skönt att skriva av sig dagar som denna. vilket att jag hoppas att det håller sig till. dagar.

 

/ m