skitmorgon. 

sovit förjävla dåligt och tar mig till skolan till kl 8. men vilken jävla ångest! ångestattack delux så jag var väl kvar i en timme en och en halv kanske innan jag gav upp.

kommer hem och känner mest för att gråta, mmen efter att ha bollat tankar med mig själv en längre stund går ledsamheten över till ilska. det är bra, ilska är så mycket lättare att hantera än sorg, tomhet och allt vad det kan innebära.

Att vara arg är ok, det känns på ett sätt bra, det känns rätt. Jag hahr rätt till att vara arg vilket är lättare att inse än att ge sig själv tillåtelse att vara ledsen. 

Ibland skiljer sig vägar man kanske inte trodde och det är självklart sorgligt tråkigt och kan kanske vara fel. 

 

Nu har Jag bestämt mig för att det här ska vara rätt, jag har bestämt mig för att inte hamna i någon dip och ta vara på det underbara i mitt liv, Jag ska göra allt jag kan för att fortsätta den här bra och lugna perioden jag haft de senaste månaderna med hjälp av människor som stöttar och älskar mig trotts att jag gör fel, percis som jag vill vara där och göra samma sak för dem.

 

Jag vet inte varför bloggandet hjälper mig i situationer som dessa, eller skrivandet över huvud taget. Att skriva ner  känslor och tankar, skriva av sig, för att sen kunna läsa och reflektera över huvudets krig. Mitt snart hela år i DBTn har hjälpt mig mycket, även om jag fortfarande har långt kvar.

hade jag publicerat mitt första inlägg jag skrev hade jag ångrat det, kanske inte idag, men om en vecka?

Igår fann jag mig själv ledsen, grå och låg. tankarna på min vita låda med rakblad kom på besök som inte vait här på ett väldigt bra tag, imorse var det samma lika. men efter en eftermiddag av reflektioner, olika övningar och färdigheter sitter(ligger) jag här med ett medvetet avstånd till det "gråa" Jag kan inte trolla bort det, men jag ska inte låta det ta över!

 

Alla hanterar problem på olika sätt samtidigt som alla värdesätter olika saker i personer runt omkring. 

 Jag klarar inte längre av att folk i min närhet ska fly eller försvinna så fort ett problem uppstår eller något blir jobbigt, och sen komma tillbaka när det passar sig.

Tyvärr krockar det för mycket med min syn på problemhantering efter flera liknande situationer i olika relationer, som har skadat min känsla för tillit.
Då min problematik medför en gigantisk rädsla för att bli övergiven, lämnad, ensam, vilket jag dagligen jobbar med blir detta alltid ett steg tillbaka i arbetet med mig själv då min ena tomte på loftet säger "vad va det jag sa" "du är sämst, fel = ensam" och känslorna som uppstår i dessa tillfällen går inte att beskriva med ord. varesig det är en vän, pojkvän eller familjemedlem. 

 

Hur som helst, långt och snurrigt. men det är 100 gånger bättre än igår! =)

 

/m