och så kommer den krypandes.
dendär snuskigt äckliga känslan. och längtan.
tomhet, jag känner mig förbaskat tom. vet inte varför den är här idag igen. ensam, så oerhört ensam..
idag vill jag gråta, men det kommer inga tårar. torrt.
Det är mer än ett år sen nu, det stressar mig mer och mer.
Jag vill kramas, skeda, vakna på natten av att det är för varmt och klibbigt, jag vill att någon ska stryka mig över kinden och pussa mig på axeln. jag vill ha närhet, kärlek, och omtanke
allt det känns så fasligt långt borta nu. hoppet trappas sakta ner och minnet av känslan suddas ut dag för dag och ersätts mer och mer av mörker, ihålighet, tomhet.
Så länge jag är som jag är och har varit kommer det inte hända i alla fall, för det kommer aldrig vara hälsosamt, aldrig vara rätt. Jag har en lång bit kvar att kämpa först, slutet på ensamheten är långt bort än
och det gör ont, fruktansvärt. Men jag måste lära mig, lära mig leva med mig själv och inse att livet ska levas för min egen skull och inte för någon annans.

/5