hatar denhär käänslan.. eller, dom här känslorna. allt bar ablandas och gör mig ännu argare, ännu mer besviken, ännu mer irriterad, ännu mer ensam.  det va länge sen jag ände mig såhär, tung, nedtyngd, kommer något litet kommer allt. men någosom faktiskt inte kommer upp är Mr. L, jag tror att jag äntligen har.. släppt taget? i vanliga fall brukar hann komma upp i mitt huvud så fortjag känner mig ensam, men inte nu, av nåon underlig anledning. skönt är det iaf. jag har slösat bort alldelles för mycket tid på att vara ledsen.. önskar jag kunde bestämt det själv. men men, nu är det förhoppningsvis över. förhoppningsvis.  men då kommer ju annat skit upp, självklart. just nu känns det bara, helt tomt, tomt, tungt. skilnaden från när jag kännt mig såhär ensam förut är ju bara att två utav dom som stog mig närmst faktiskt inte är här. jag vet faktiskt inte vem som är, så jävla sjukt.


ner ner nere.